Första relation vid 22

Svartgula Röster, februari 2020: Fredrik Söderberg

2020.02.06 16:15 AIK-intervjuer Svartgula Röster, februari 2020: Fredrik Söderberg

Vår allra första intervju är med AIK Fotbolls Fredrik Söderberg. Berätta lite om dig själv, vem du är och vad du gör. Biljett- och Marknadschef är titeln. Det jobbet innefattar även att vara ansvarig för vår kommunikationsgrupp, och också ytterst ansvarig för hur vi bedriver våra kringarrangemang, alltså hur vi bedriver våra arrangemang på ett sätt som lockar mer publik. Sen är min kollega Henrik Koch ansvarig för hur vi bedriver arrangemangen utifrån hur Svenska Fotbollförbundet säger att vi ska bedriva dem. Jag har jobbat här i AIK i drygt ett och ett halvt år. Innan dess har jag jobbat med AIK till stor del på Nationalarenan. Jag har jobbat på Stockholm Live med sportevenemang med olika förbund, t.ex. innebandyförbundet, handbollsförbundet, ishockeyförbundet, osv. AIK:are sen grunden. Har aktivt gått på matcher sen jag var 12-13 år tror jag.
Hur kommer det sig att du blev Gnagare från första början? Det är många som redan vet att min pappa jobbade i AIK som sportchef under 90-talet, och då är det många som tror att det är på grund av honom. Till viss del är det ju det, men han var inte född AIK:are. Jag blev AIK:are som protest mot honom, och sen började han jobba i AIK. Så han började jobba i AIK först efter att du blev Gnagare? Ja, precis. Så det kanske var tack vare dig han började? Haha, kan vara, men det vägde nog inte mycket in tror jag. Men min vilja att stå för nånting eget föll ju lite när han började jobba i AIK. Men det var liksom ett aktivt val jag gjorde att bli Gnagare när jag var 8-9.
Vilket är ditt bästa AIK-minne? Oj, det finns så otroligt många. Men det jag brukar svara på den frågan, bara för att det kom spontant för mig nån gång, det är sista allsvenska matchen på Råsunda. Jag var där med min son som var 10 år, och det blev väldigt starkt tyckte jag. På 90-talet var jag aktiv på olika läktarsektioner. Sen fick jag barn när jag var 24 år, och då var det några år där i början på 00-talet då jag gick betydligt mindre frekvent på matcher. Sen från Superettanåret ’05, då började jag gå på familjeläktaren tillsammans med honom [sonen] för han var 4 år. Så från ’05-’12 på Råsunda så betydde familjeläktaren väldigt mycket för mig. Vi skapade en väldigt egen atmosfär där. Min son blev så mycket AIK:are tack vare det här, och idag har han ju eget årskort på Norra. Jag visste att det här var sista allsvenska matchen på Råsunda med honom. Jag visste att sen skulle han gå mer själv på Nationalarenan utan mig, på Norra Ungdom. Det blev både ett fint farväl för mig av Råsunda (även om Napoli-matchen kom sen), det blev på nåt sätt ett avstamp för den eran som hade betytt väldigt mycket för mig, och starten på nånting nytt, framförallt för honom. Det var nästan som att överlämna nån form av AIK-skap till honom i den stunden. Väldigt lång utläggning av mitt starkaste AIK-minne, men det betyder väldigt mycket för mig. Sen finns det mängder av andra minnen också.
Vad har AIK som klubb betytt för dig? Det har identifierat mig som person till väldigt stor del. Alltså jag identifierar mig ju som AIK:are i så mycket… Det blir en stor del av din identitet? Exakt! Bara det gör ju att jag känner mig som i symbios med klubben, på gott och ont. Ibland har det varit så mycket att det nästan sliter på en att vara fotbollssupporter. Men det gör ju också att alla de stunder när euforin är som starkast (och det behöver inte vara segrarna på plan, för mig är fotbollen väldigt, väldigt mycket gemenskap, som jag beskrev med min son t.ex.), allt det gör det ju ännu starkare sen. Det blir så tydligt att det är en del av ens identitet och personlighet. Och nu är det ju en helt ny era i egenskap av anställd inom AIK. Nu går man ju liksom in på ett… Det blir en annan typ av relation? Exakt! Nu betyder det ju mer för en på ett sätt, fast på ett helt annat sätt så att säga.
 
Vad innebär egentligen din roll som biljett- och marknadschef? Hur ser en vanlig dag på jobbet ut för dig? Jag är resultatansvarig för våra matcharrangemang, att dra in så mycket folk som möjligt. Det är det enkla svaret. Sen är jag som sagt ansvarig för kommunikationsavdelningen. Vi kommunicerar ju mer än bara biljetter och årskort. Så jag är ju också delaktig i merchandisekampanjer, hur vi kommunicerar nya transfers, hur vi jobbar med våra kommunikationssystem (vi har t.ex. investerat i ett nytt mailverktyg för att kommunicera mycket mer digitalt) – alla den typen av delar. Vad kommunikationsavdelningen behöver för att kunna göra ett bättre jobb. Så det är ju två delar på det sättet. Men ytterst skulle jag säga att jag är resultatansvarig för matcharrangemangen.
Nu är det drygt två månader kvar till den allsvenska premiären, och bara tre veckor [läs två veckor] kvar tills Svenska Cupen drar igång, där gruppspelet som bekant ingår i årskortet. Ifjol spelade vi cupmatcherna på Nationalarenan för att alla skulle få plats, men i år är vi tillbaks på Skytteholm. Hur ser det ut med kapaciteten och biljettrycket? Matcherna är slut på Skytteholm. Helt slutsålda båda två? Helt slutsålda båda två, ja. Kapaciteten är 5200. Eftersom det nu är slutsålt till båda två redan innan försäljningen öppnats upp för de som inte har årskort, finns det då en chans att ni kanske lägger till ytterligare en träläktare eller utökar kapaciteten på något sätt? Vi har maxat den så mycket det går. Den normala kapaciteten är bara på 3000+ tror jag. Huvudläktaren tar ju bara 1000. Så vi har byggt till läktare och utökat den så mycket vi får egentligen. Så det kommer inte gå att utöka nåt mer än det redan är utökat? Nej, tyvärr. Och det ska vi säga att det kan ju finnas sin charm med Skytteholmsarrangemang, men det handlade om att Nationalarenan inte var tillgänglig, annars hade vi självklart spelat där.
Sen rullar årskortsförsäljningen på som vanligt parallellt med förberedelserna inför cupen, fast med ett par nyheter för i år, vilka vi strax ska gå in på. Hur ser det ut med årskortsförsäljningen just nu? Vi har precis passerat 10 000 igår [läs onsdag 29/1], och vi ligger alltså över 50% högre jämfört med motsvarande datum ifjol. Vi ligger därmed mer än två månader före, dvs. de här siffrorna nådde vi i slutet av mars ifjol. Då hade vi premiär den sista mars, nu har vi ytterligare en vecka på oss. Vi har en målsättning på 12 000, vi passerade precis 10 000, och vi sålde totalt 10 723 på hela förra året. Jag beräknar att de 700 som är kvar för att passera fjolåret, det gör vi här i februari månad, och sen går vi all in sista månaden för att passera målet på 12 000. Så ur det perspektivet gör vi ett väldigt, väldigt bra årskortsrace i år!
Du har ju avslöjat för mig att ni snart ska lansera en ny kampanj. Vad kan du berätta för våra forumsmedlemmar om den stundande kampanjen? Jag kan berätta att den kommer leva längre än bara årskorten. Jag tror vi går mer och mer mot kampanjer för att starta upp säsongen snarare än att bara driva årskort. Sen är ju årskort ett steg i det. Vi såg exakt samma sak egentligen ifjol, då med kampanjen ”Med dig vill jag leva”. Sen utnyttjade vi det när vi lanserade en Europatröja. Vi utnyttjade det när vi tillsammans med Volkswagen lanserade Ink Edition-bilen, där man måste ha en AIK-tatuering. Vi spann vidare på det när vi jobbade med en insamlingskampanj till Hjärt-Lungfonden i Ivan Turinas minne, då gjorde vi om det till ”Med dig fick vi leva”. Kampanjen levde vidare över hela året, och ”Gnaget on tour” (som var året innan dess) levde också vidare under hela året. Vi går mer och mer mot den typen av format, så det kan man förvänta sig. Man kan också förvänta sig att vi på ett sätt går ifrån det traditionella sättet som vi brukar göra kampanj, men det kommer också vara retro, att vi går tillbaka lite till det klassiska sättet att göra kampanj. Låter motsägelsefullt, men det ska bli intressant att se vad det blir.
 
En av årets stora nyheter är den stora prissänkningen, där ni valt att sänka priset på 44% av våra årskortstyper med sammanlagt uppemot 2½ tusen kr. Hur kommer det sig? Vi vill stretcha priserna mer för att skapa möjligheter för människor att kunna gå oavsett vilken livssituation du befinner dig i, och vi vill också segmentera vissa läktarsegment för att markera att det inte är här vi ska göra den stora vinsten. Det här har andra värden. Norra Stå är ju till viss del ett sånt segment, Norra Ungdom och ungdomssektionen är absolut ett sånt segment, familjeläktaren – det finns andra attribut där. Det är därför vi har valt att stretcha de priserna, för att vi ska verkligen markera och berätta för vår supporterskara att det här är läktarsegment som har andra värden än det strikt kommersiella.
Vad har prissänkningen lett till? Har ni sett några skillnader jämfört med tidigare års försäljning till följd av att så många årskortstyper blivit billigare? Normalt sett skulle jag säga att pris egentligen inte är en fråga för människor när man väljer att gå på fotboll. Årskorten är en större investering, så där tror jag att det gör större skillnad, men tittar man på lösbiljetter har vi sett att det gör ingen skillnad. Det finns ju rim och reson i det så att säga, men i de prisintervall som vi ligger. Om vi har gjort en rabatterad kampanj (vilket vi som princip nu aldrig gör) så ger det ingen effekt, så pris generellt är inte den stora frågan. På årskorten, som sagt var, där är det ju en större investering. Där kan jag verkligen se att det kan göra skillnad. Men jag tror att vad det verkligen ger är ett signalvärde. Jag tror att vi kommunikativt har varit duktigare på att berätta att vi har reducerade prisklasser också. Så vi har sålt många fler årskort jämfört med ifjol och det ser väldigt bra ut i år, men du tror inte att det nödvändigtvis beror på prissänkningarna? Du tänker att folk som vill gå och se AIK kommer göra det, oberoende av priset? Ja, jag tror att prisskillnaderna har haft en del i det naturligtvis. Framförallt på Norra har det säkert haft det. Men framförallt tror jag att vi har varit duktigare på att kommunicera.
De största prissänkningarna får våra barnfamiljer, ungdomar, studenter och pensionärer avnjuta. På Norra Ungdom har ni dragit av 1/3 från årskortspriset, medan studentårskorten på Norra blivit hela 59% billigare! Dessa två grupper betalar nu bara ca 30kmatch i snitt, medan barn, ungdomar och pensionärer med årskort på familjeläktaren bara betalar ca 20kmatch. Kan vi se detta som att föryngringen av spelartruppen nu även ska följas upp av en föryngring på läktarplats? Ja, men det var en bra liknelse, haha. Jag har inte resonerat så, men jag snor den idén av dig. Egentligen handlar det om att visa att vi ska inte kapitalisera på barn. Jag går ju bara tillbaka på mig själv, hur jag har lyckats förmedla ett AIK-skap till mina barn så att de, när de sen står på egna ben och klarar av att hantera egna räkningar, kan ge tillbaka till AIK. Det är signalvärdet här. När det gäller pensionärer är det snarare tvärtom. Du har levt ett AIK-liv och är värd att inte känna att det är dig vi ska göra vår kommersiella tillväxt på. Så det är två grupper som står ut gentemot generell AIK-publik på det sättet.
 
En annan uppmärksammad nyhet är nedstängningen av det tredje etaget. Vad har föranlett detta beslut? Vi har ett problem i AIK, vi har för stora glapp mellan vår högstanivå och vår lägstanivå. Vi gör fantastiska matcher mot Sundsvall [50 128], Hammarby [49 034], osv, och samtidigt har vi matcher som är på en nivå som nästan inte känns värdig AIK där vi är som klubb. Skillnaden mellan högsta- och lägstanivå för säsongen 2019 var 34 000 personer. Om vi ska få en tillväxt över tid, då har det visat sig att det är svårt att kallkullera med de här stormatcherna. De styrs också utifrån sportsligt läge, utifrån friktion och rivalitet, osv. AIK – Djurgården 2019 drog 45 000. Det är ju inget säkert kort att det alltid drar 45 000 för att det är AIK – Djurgården, utan det finns många osäkerhetsfaktorer i det. De matcherna har bevisligen inte lett till att vi får ett drag i klubben i övrigt. Vi kan inte marknadsföra de matcherna som stormatcher för att få en ökad effekt på övriga matcher, det har varit rätt tydligt. Varför vi har en lägre beläggning är sen också för att vi har ett köpbeteende som är väldigt, väldigt sent. Det är det vi vill förändra med stängningen av läktare 3. Nu vet alla att det är grundkapaciteten, och då vill jag slå hål på några missförstånd här:
  1. Vi tror inte att effekten av att stänga läktare 3 blir att folk som köpte läktare 3-biljetter till matchen mot Hammarby eller Djurgården nu kommer vara mycket mer benägna att gå på en match mot Varberg eller Helsingborg mitt i sommaren. Det är inte den effekten vi söker. Effekten vi söker är t.ex. på premiären. Vår premiärmatch har historiskt sett kunnat sälja slut på två läktaretage, men de sista biljetterna säljs på dagen för att man förväntar sig att vi kan öppna läktare 3 om det skulle ta slut. Vi vill nu kommunicera tydligt att vi inte kommer göra det, och då kan vi använda Maribor-matchen under sommaren som ett tydligt exempel. Där kommunicerade vi att vi inte kommer öppna mer än läktare 1, vilket gjorde att matchen fick ett självdrag och en känsla av ”Nu kommer det att ta slut här”. Får vi upp den effekten kring premiären – ”Nu är det den här kapaciteten som gäller, vi har redan sålt den här mängden årskort, det finns bara den här kapaciteten kvar att sälja på” – då vill vi få den effekten att folk tänker ”Nu måste jag förse mig med biljett nu!” Säljer vi sen slut premiären tidigt, då har vi som jobbar med biljettrekrytering mycket, mycket längre tid på oss och mycket bättre resurser att fokusera på de nästkommande matcherna. Kan vi fokusera på dem, kan vi göra en uppgång på dem p.g.a. att vi är duktiga på att kampanja och får mer tid på oss att kampanja. Tidigare har vi levt på att ”Nu går vi all in på premiären ända tills det är dags för premiären, nu har vi gjort premiären och fokuserar på nästa match.” Nu hoppas vi kunna fokusera på nästa match 1-2 veckor innan premiären. Det är samma sak när vi har derbymatcherna. Tar de slut på dagen? Bra! Då kan vi lämna den och fokusera på nästa match. På så sätt kommer vi kunna höja AIK:s publiksnitt och lägstanivå, och då kommer vi kunna påvisa hur vi höjer vårt snitt, vad vi är duktiga på att dra folk och hur kul de här matcherna är att gå på, för folk drar folk. Och så kommer vi skapa ett beteende där framförallt våra årskortsinnehavare går i större utsträckning än vad de gör idag. Så det är det första.
  2. Det andra jag också vill slå hål på, som jag har sett dykt upp på diverse forum och debatter: Man tolkar beslutet kring stängning av läktare 3 som nån form av panikåtgärd mot Hammarby, och det vill jag i det starkaste demontera! Få saker intresserar mig egentligen så lite som vad Hammarby gör i sin publikrekrytering. Det är ingenting som ska få styra hur AIK jobbar med sin publikrekrytering. Vi vet att vi har flest medlemmar, vi vet att vi har flest antal sympatisörer i landet, och vi vet att vi har störst kapacitet, även med en stängning av läktare 3. Vi har alltså alla förutsättningar i världen att återta vår rättmätiga plats som Sveriges publiklag nummer 1! Det är bara upp till oss själva! Att snegla på Hammarby eller jaga Hammarby, det är inte intressant för mig. Jag ser AIK:s utmaningar och problem, det är de som vi ska fokusera på, och det är att årskortsinnehavarna går i för liten utsträckning (vi har för dålig beläggning på våra årskort under våra matcher), vi har ett för sent köpbeteende, och vi har för stora glapp mellan högsta- och lägstanivå. Det är de utmaningar som vi har i vår klubb. Sen tycker vi självklart att ordningen är felställd. Hammarby ska inte vara före oss. Den självbilden måste vi ha. Men det finns inget självändamål för mig i att bara fokusera på Hammarby. Jag vet att gör vi rätt saker för AIK så har vi de bästa förutsättningarna till att åter bli Sveriges publiklag nummer 1. Du fokuserar alltså på AIK:s kapacitet och hur ni ska nå upp till den, oavsett hur det ser ut i något annat lag? Exakt! Exakt. Det är det absolut viktigaste.
Nu ska jag vara ärlig och säga att de opinionsmätningarna som jag har gjort säger att en majoritet tycker att beslutet är bra, så jag känner inte att vi slåss i motvind på något sätt, men jag hör ju ändå argumenten mot det, och det tycker jag är bra. Jag tycker AIK ska ha ett sånt klimat att vi ska kunna diskutera såna här frågor. Jag förstår, och kan verkligen själv känna, att det är ju de här matcherna med 49-50 tusen som varit vårt starkaste kort. Det som har utmärkt oss och där vi verkligen kan visa att det här är det ingen annan klubb i Sverige som klarar av. Så det är ju inte ett enkelt beslut att fatta att nu välja bort den typen av matcher, både emotionellt och logiskt. Jag skulle säga att det är ett modigt beslut just därför, för vi vet att vi medvetet väljer bort den möjligheten. Men det är mer utifrån varumärkesbyggande eller identitetsbyggande än ekonomi. Ekonomin kan vi ta hem på andra sätt. Ekonomiskt ger inte läktare 3 oss jättemycket. Det innebär att vår prenumeration på (i princip) varje säsongs högsta publiksiffra blir svårare att försvara, men du är beredd att göra den eftergiften för att få ett högre tryck på de mindre matcherna? För att AIK ska växa över tid, ja! Sen är ju målsättningen att vi ska öppna läktare 3 igen, det har vi ju varit supertydliga med. Men vi måste komma till ett läge där en öppning av läktare 3 inte kannibaliserar på köpmönstret, för det är det som sker idag.
Många har spekulerat i vad som skulle ske vid ett massivt biljettryck inför t.ex. derbyn. Vad gör ni om etage 1 och 2 säljer slut? Då är det slut. Så det finns ingen som helst chans att ens delar av läktare 3 skulle öppnas? Då vore vi super-otrovärdiga! Vi kan inte gå ut och säga att vi håller på en princip och sen ge efter. Det går inte att se sig själv i spegeln efter det. Om det inte är ett demokratiskt årsmötesbeslut som säger att vi ska riva upp det här beslutet, då rättar vi oss såklart efter det, det är ju inga konstigheter. Men inte baserat på ett tryck, för vi har ju varit jättetydliga med vad det är som gäller, och folk har ju köpt årskort utifrån det. All trovärdighet skulle ju falla.
 
En sak som kraftigt präglade fjolårssäsongen var polisens hårda offensiv mot svensk fotboll, och däribland polisens tuffa inskränkningar på publikkapaciteten. Enligt Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) var AIK en av de klubbar som drabbades hårdast av polisens beslut. Hur känner du av dessa nedskärningar i din roll som biljett- och årskortsansvarig, och hur har de påverkat AIK Fotbolls publiksiffror? Jag känner av dem i allt jag gör egentligen. Dels rent praktiskt är det ju omöjligt att planera för biljettsläpp när du inte vet kapaciteten som du blir tilldelad. Det är verkligen ett jätteproblem. Dessutom upptar det så mycket av vår supporterrörelse och vår klubbs tid och mindset att vi nästan inte kan nå ut med nånting annat. Jag vet ju supportrar som har uttryckt det att man blir nästan irriterad när vi ska marknadsföra, oavsett om det är biljettförsäljning eller merchandise, att ”Jamen ta tag i polisfrågan istället”. Kapacitetneddragningen i sig drabbar ju Norra, och mycket av villkoren i polistrappan är också fokuserat på Norra (inte alla, en del är naturligtvis mer generella). Jag tror att det går ut över Norra på så sätt att det tar väldigt mycket på supporterrörelsen i sig. Sen har ju fjolåret skapat en konflikt mellan supportergrupperingar och AIK Fotboll, som jag upplever att vi nu har tagit steg till att bromsa och förändra. Det är långt ifrån klart, men vi har en handlingsplan där iallafall som vi har presenterat för supportergrupperingarna, och som vi också kommer att kommunicera kring. Ur rent biljett- och årskortperspektiv påverkar det ekonomiskt så till vida att vi har så begränsad mängd biljetter och årskort att sälja på Norra, det ser vi bl.a. mot Sundsvall. Sen vill jag också säga att taket på Norra [årets årskortstak] på 3000, det är egentligen inte taget utifrån villkorstrappan. Det är också en fördom som många har. Det är inte baserat på åtgärdstrappan, utan det är baserat på att vi vill skapa en miljö på Norra där du tar ansvar för den inramningen som är där. Då har vi begränsat det till 3000 för att vi vet att det är kärnan så att säga. Det här beslutet fattades egentligen redan under våren, innan vi fick de här kraftiga neddragningarna på hösten. AIK började ju drabbas av de här extremt skiftande neddragningarna från sommaren och framåt under hösten, även om vi hade neddragningar under våren också. Jag minns inte om det var Mats Jonsson (Djurgårdens säkerhetsansvarige) eller Göran Rickmer (Hammarbys säkerhetsansvarige) som var med i 08 Fotboll eller 3-5-2, och som där nämnde att AIK drabbats av publikneddragningar i samtliga matcher 2019! Stämmer det? Sen 2016 skulle jag säga att vi har haft neddragningar. I varenda match? Ja. Vi är den enda klubben som har drabbats av åtgärdstrappan från start. Åtgärdstrappan fattades som beslut 2015-2016. Norra har egentligen i grunden kapacitet för 6700. Vi själva har sagt att vi klarar av att hantera 5500 och fortfarande kunna garantera ett tryggt och säkert evenemang, med tillräckligt god service, fria utrymningsvägar, osv, så det har vi satt som vårt eget max. Trots det har AIK tillåtits en grundkapacitet på 4500 i vanliga matcher och 4000 i derbyn i flera år, så vi har ju haft neddragningar från första början. Det som hände 2019 var att man ändrade tillämpningen av åtgärdstrappan från polisens håll, och då har AIK varit en av de klubbar som 2019 drabbats hårdast utifrån det också. Tittar man procentuellt sett på vår kapacitet så är det ett jättestort glapp mellan vad vi får tillåtelse att ta in och vad vi skulle kunna ta in. Som svar på din fråga genomsyrar det [polisens inskränkningar] nästan allt. I min roll som kommunikationsansvarig blir det dessutom en ännu större fråga därför att AIK behöver ta ställning. Konkretionen är att polisens tillämpning av åtgärdstrappan är fullständigt huvudlös. Allt annat åsidosatt så är den fullständigt verkningslös. Den har ingen effekt av det den vill uppnå, och den gör livet för oss som arrangör extremt svårt. Den är kontraproduktiv i vårt arbete att skapa trygga och säkra arrangemang. Så det är extremt frustrerande att arbeta under de premisserna.
Vi har fått in en medlemsfråga på detta tema. u/Baby_Bamba skriver såhär: ”Har funderat på det här med polisens vansinnesvåg [som Bamba kallar villkorstrappan] och dess påverkan på biljett- och årskortsförsäljningen. I somras fick vi lov att stänga ner Norra mot Tiraspol, både vi och Bajen hade matcher där kapaciteten i klackarna drogs ner till lägre än antalet biljetter som redan var sålda (och det med extremt kort varsel), och nu har oförutsägbarheten även drabbat antalet klackårskort som klubbarna kan erbjuda. Har AIK nån plan på vad man ska göra om kapaciteten dras ner på samma sätt igen (dvs. till lägre än antalet redan sålda)?” Nej, det har vi inte. Det är för att det skulle legitimera åtgärdstrappan som företeelse, och vi lägger allt vårt fokus på att förändra den tillämpningen. Hamnar vi i den situationen så kommer vi bli tvungna att lösa det, det vet vi. Men att lägga tid och kraft på att planera en sån sak skulle vara att ge upp.
 
På tal om medlemsfrågor har vi även fått in några från u/eyewoo, som undrar varför AIK inte kör puben under NA inför varje hemmamatch? Av kostnadsmässiga skäl, av logistiska skäl och av atmosfärskäl. För det första, ska vi köra det nåt annat än på sommaren, då behöver vi installera värmeväggar osv, vilket är kostsamt. Vi har inte riktigt den volymen på försäljning och atmosfär än så länge för att kunna motivera det. Sen handlar det också om att vi, som det är logistiskt just nu, bara kan göra det utifrån matcher som inte har ett stort bortafölje eller någon form av rivalitet i sitt bortafölje, för att bortaentrén är precis i anslutning. Så vi får titta på sin höjd på matcher som Örebro och Elfsborg. Norrköping går inte t.ex. Helsingborg är nästan gränsfall, utifrån att det blir krock i flöde så att säga. Men det är en logistisk fråga som man kan titta på naturligtvis. Men det är ju roligt att frågan kommer upp, för vi vill ju hitta den typen av samlingsplats också, och göra nånting av det. Historiskt inom AIK har vi experimenterat mycket. Inflytten till Nationalarenan har ju inte riktigt varit oproblematisk, så vi har behövt experimentera och testa mycket för att hitta rätt. Nu har vi nån form av devis som vi jobbar efter - att göra färre saker bättre. Så innan vi drar på och gör för mycket ska vi vara säkra på att vi dels klarar av att göra det vi redan gör, och dels att vi har både kapacitet och potential på det vi tar oss för att göra.
u/eyewoo efterfrågar även en tydligare ”AIK-fiering” i samband med våra hemmamatcher, och undrar varför det inte arrangeras mer aktiviteter på och kring NA förutom Gnagisland? Som exempel nämns öltält, flaggmålning, bås där supportergrupperna kan sälja souvenirer, representation från Den Svarta Massan, nåt podium där Radio Råsunda och andra artister kan köra live, souvenirstånd från AIK Shop, AIK-nätverket kan ges möjlighet att lyfta de engagerade företagen, några snabbmatstånd med käk till rimliga priser, osv. Utanför arenan menar han då? Ja, u/eyewoo såg framför sig att man verkligen känner av en stämning av AIK-match och hela Dalvägen är en AIK-gata, just för att det i princip bara är företagsbyggnader längs med den gatan och inte stör folk som bor i området. Låter som en dröm tycker jag spontant, men vi har inte kapacitet att klara av det med vår organisation. Det ironiska med det där är att om jag åker runt i Europa och tittar på klubbar, så ju mer publik du drar, desto mer växer din organisation, men desto mindre blir behovet av att skapa sånt, för publiken är där ändå. Så det finns ett moment 22 i det där. Anledningen till att u/eyewoo tog upp frågan var att atmosfären av matchdag var mycket starkare på Råsunda och har inte funnits på samma sätt sen flytten. Vi gör betydligt mer idag än vad vi gjorde på Råsunda, så atmosfären på matchdag på Råsunda handlade mer om Råsunda än det AIK:s organisation gjorde. Det han beskriver i frågan låter helt fantastiskt, men vi som organisation skulle helt ärligt inte ha kapacitet att klara av att göra det. Vi har inte de resurserna, och vi har inte ekonomin för att kunna tillsätta de resurserna, vilket gör att vi får jobba med de medel som står till buds. Sen var det flera delar av det han sa, aktivering från supportergrupperingar och Den Svarta Massan, det är ju inget som hindrar. Det med supportergrupperingar, Den Svarta Massan och nätverket, det skulle vi kunna ordna om initiativet kommer från någon annan. Men jag tror att ställer du frågan till supportergrupperingarna kommer de säga samma sak – ”Vi mäktar inte med” – för det är ett jättejobb att kunna ta hand om den där typen av aktiveringar, så vi måste jobba med de resurser vi har. Däremot ska jag svara att AIK-profilering och AIK-fiering inne i arenan, där riktar vi våra blickar, för där kan vi göra betydligt mer! Kan du säga något om vad ni har för tankar och idéer kring hur ni ska göra det? Det handlar om hur du ska känna att det är AIK. Det kan vara subtila saker. Jag tänker nu t.ex. (utan att du får något löfte, det här är som sagt bara på tankestadiet) att de betongfundament som är runtom är gråa. På läktare 3 finns t.ex. skynket, som för övrigt är ett annat sorgebarn! Det är jättedåligt. Det är ju bra så till vida att arenan inte känns tom, men du kanske menar akustikmässigt? Nej, jag menar att det är så fladdrigt. Det blir inte en stum avskärmning i den bemärkelsen, och det har sina orsaker. Det är ju inte de som arbetar på arenans fel på något sätt, utan det är tekniska utmaningar som gör att det inte funkar där, men vi behöver titta på det iallafall. Sen är det likt ett grått betongband runtom hela där [läktare 3, där skynket är fäst]. Det skulle man lätt kunna göra svartgult istället. Då tycker många att vi inte ska dra våra blickar till läktare 3, och det håller jag med om, men står du på Norra t.ex. så får du det i blickfånget. Om du tittar ut över arenarummet så får du det i blickfånget ändå. I biljettförsäljningen finns det ju avspärrningar t.ex. som vi behöver göra, tekniska avspärrningar, säkerhetsavspärrningar eller liknande, på vissa matcher. Där kan vi också göra AIK-brandat. Allt för att få det att kännas mer AIK. Sen får det inte bli plastigt. Det absolut bästa är om det kommer genuint från supporterrörelsen. Det behöver inte vara de organiserade grupperna. Jag tycker AIK-supportrar generellt som lyfter fram sin egen flagghängning t.ex., då kan AIK som organisation vara en katalysator för det. Vi hjälper er med att skapa den inramningen. För jag är lite motståndare också till att AIK ska pracka på en inramning på våra supportrar, för då blir det att jag ska diktera vad du tycker är en bra inramning för AIK, och det är inte riktigt rätt. En stor del av mitt arbete handlar ju snarare om att snappa upp såna signaler - Vad tycker supportrar skulle vara en bra inramning?
”Varför verkar det vara beslutat att mat/dryck/snacks och kioskservice måste fullständigt suga livsglädjen ur en på AIKs arena?” frågar u/eyewoo. Hahaha. Nej, det är ju naturligtvis inte beslutat så. Ja, vi har absolut en utmaning med att vårt kioskutbud, pris, logistik, ja hela upplevelsen av mat och dryck är inte hundraprocentig ska jag säga. En del kan man titta på den restauratör som driver kioskerna på arenan, en del kan man också titta tillbaka till oss som klubb och titta på hur vi kommunicerar kring var olika matutbud finns. Jag tycker att vi är dåliga i synk med att kommunicera det där. För att ta ett exempel möts man ibland av en stor kö, och när man kommer fram så är kaffet slut. Det är ju inte bra att det kan se ut så. Att då inte ha hittat en möjlighet där vi vet att kiosken på hörnet har kaffe kvar, och kunna berätta att det är 30 meter till kaffet innan du ställer dig i kön, där behöver vi hitta en synk. Eller rent utbudsmässigt. Folk säger att det är så dåligt utbud. Men då vet inte du att vi har en tex-mex-kiosk nere i sydvästra hörnet t.ex. som var precis det du sökte. Så det är dels en kommunikationsmiss från oss gentemot publiken tycker jag, dels samtal med arenarestauratören kring hur vi ska göra. Vi vill ju naturligtvis att de ska ha öppet så mycket som möjligt, så många kassor som möjligt hela tiden, med så mycket personal som möjligt, så långa tider som möjligt, så mycket varor som möjligt till så låga priser som möjligt. Men det blir svårt för dem att driva en affär på det, så våra intressen kan ibland skilja sig.
Som avslutning på medlemsfrågorna undrar u/eyewoo om AIK tänkt på att jobba mer med ambassadörskap i olika communities runtom Stockholm och erbjuda transportmöjligheter och eventuellt rabatterade biljetter? Jätte-mycket har vi tänkt på det, och vi har verkligen försökt att knäcka nöten i hur det ska gå! Vi gjorde ett försök i vintras som inte alls föll väl ut. Återigen, det hänger på människors engagemang, och jag känner ibland att vi som klubb inte kan ställa krav på AIK-supportrar att du ska göra det här. Antingen får vi då ta resurser härifrån, vilket då har en begränsning i ekonomi eller i befintlig personalstyrka så att vi inte bränner ut folk, eller så måste det komma självmant från människor. Återigen, då får vi vara katalysatorn för ambassadörskapet. Men jag är verkligen jätte-mån om att hitta ett bra, smidigt och enkelt sätt att få människor att vara ambassadörer för sin närregion! Tesen för mig är att fotboll handlar om gemenskap. Sen har vi olika målgrupper. Visst, vissa kommer till matchen för att se spelet 100%, struntar i atmosfären, struntar i allting annat, det är bara för att titta på sporten. Men jag tror att majoriteten av alla som går på AIK:s matcher gör det p.g.a. gemenskap. Det är ett bra sätt att hålla igång dina kontakter, eller som jag beskrev med mig, nånting som jag gör med min son som var väldigt viktigt. Det gör att om vi hittar den möjligheten för människor att kunna bygga sitt eget community där de bor så vore det fantastiskt för AIK. Jag vill verkligen sträcka ut en hand. Vi vill verkligen jobba med den här frågan. Det är en jätterelevant fråga.
 
Vi pratade tidigare om hur det stundande gruppspelet i Svenska Cupen ingår i årskortet. Denna vecka [läs förra veckan] har våra årskortsinnehavare haft exklusiv förtur på cupbiljetterna, vilket självklart kommer gälla även vid eventuellt slutspel. Var kan man få tag på cupbiljetter, eller ännu bättre – ett årskort? Ett eventuellt slutspel i Svenska Cupen kommer vi spela på Nationalarenan. Slutspelsmatcherna ingår inte i årskorten, men årskortsinnehavare kommer få förtur för att köpa biljetter till eventuellt slutspel. De här biljetterna [till gruppspelsmatcherna] har ju ingått i årskorten, och vi har ju ändå inte kunnat tillgodose alla årskortsinnehavare med biljett. Det är ju ett problem. Vad vi gjorde då var att vi lade till träningsmatcherna mot Karlstad och Västerås så att de också ingick i årskorten. Så i AIK:s årskort kunde du egentligen få tilldelat 19 matcher, men kapaciteten var begränsad. Det visste vi ju inte när vi släppte upp årskorten. Som svar på din fråga, när det gäller eventuellt slutspel i Svenska Cupen, då kommer årskortsinnehavare att få förtur för att köpa biljetter. Cupbiljetterna till gruppen är dock slut. Årskort köper du enklast på årskort.se eller i AIK Shop, medan biljetter till eventuellt slutspel köps på AIKbiljett.se.
Avslutningsvis, är det något annat du själv vill förmedla till alla Gnagare där ute? Det stora steget för att åter göra AIK till Sveriges största publiklag, som vi egentligen ska vara, handlar om att gå på matcher. Jag och hela AIK är ju väldigt ödmjuka för att det finns skäl till att du inte går på matcherna. Jag vill inte vara dömande på något sätt. Jag har själv varit i perioder då jag inte kan gå på matcher så mycket. Det är fullt förståeligt, så är det. Livet kommer emellan, så det är inga konstigheter. Men alla initiativ som gör att vi kan underlätta för människor att gå med på matcher, eller där supportrar själva (som i det här ambassadörfallet) har möjlighet att själva bidra till att fler går oftare på matcher, är en fantastisk gärning för AIK! Inte bara ekonomiskt för de biljetterna som säljs där, utan med devisen ”många bäckar små” kommer vi skapa en sådan inramning som gör att vi höjer vår lägstanivå så pass mycket att vi får ett självdrag i försäljningen. Det är väl uppmaningen. Om alla kan gå på 1-2 matcher mer per år än vad man gör (så vida du inte är en sån här som gör perfekta säsonger hela tiden så att säga) så är det otroligt mycket värt! Kan alla tänka på att försöka introducera AIK för 1-2 personer till under året nån gång så är det fantastiskt värt! Så jag vill verkligen sträcka ut handen - Hjälp oss som klubb att växa.
Tusen tack för alla svar och för din tid, Fredrik! Vi på AIK ser fram emot fler intervjuer med dig i framtiden! Grymt! Tack själv!
submitted by AIK-intervjuer to AIK [link] [comments]


2016.05.24 16:02 JonathanRL En Flygkadetts resa till USA 1953

Denna text är en sammanslagning av den berättelse som berättas av "VarJag" på forumet Skalman i den här tråden.. Orginalet är spritt över flera sidor och kan vara lite knepigt att följa, således copy-pastar jag istället för att länka. Mycket nöje!
 
USA's 'Civil Air Patrol' (CAP) hade ett utväxlingsprogram kallat IACE (International Air Cadet Exchange) Program med i stort sett alla länder i Västeuropa. Europeiska ungdomar inbjöds till USA medan amerikanska tillhörande CAP fick besöka europeiska länder i tre veckor. Den svenska organisationen kallades Flygpojkarna och var en del av Flygvapnets rekryteringsprogram kan man säga. Varjagen uttogs (i hård konkurrens!) till den grupp av fem - som fick besöka USA 1953.
Det var upplagt så att varje nationsgrupp fick en 'värdstat' - våran var Syddakota. Det blev tre fantastiska veckor med massvis med flygning, parties och sightseeing. USA 1953 - jämfört med lilla Luleå, ja Sverige...var som en trollerilåda! Alla resor, utom lokala, skedde med MATS (Military Air Transport Service), en del av USAF. Logeringen, allt från USAF-baser till hotell och privat inackordering i familjer. New York var slutstationen i USA på hemresan - och det var där Utrikesminister Dulles fann tid för ett 'pep-talk' till de blivande flygarna.
 
Detta var en oerhörd upplevelse för en ung grabb 1953 - Kalla Kriget blev varmare och Koreakriget rasade. Så jag kan spinna vidare med några poster till för de som är intresserade..... Efter en vecka på F 8 där vi utrustades med FV-uniformer, trimmades till, lärde oss 'vända klack', putsa skor och raka oss dagligen randades äntligen Den Stora Dagen. Dessförinnan var det klappjakt på amerikanska dollars! Det var nämligen stenhårda valutarestriktioner - US $ var hårdvaluta och kunde inte köpas 'över disk'. Vad jag minns, tilldelades alla fem Flygpojkarna den furstliga summan av tjugo dollars ($20) var :roll: . Men alla 'kände ju någon' som hade en eller några amerikanska dollars undanstoppade i byrålådorna....En stockholmsbekant till min mor, gav mig omkring $40 men, med reservationen att jag måste köpa en 'amerikansk plastkortlek' till honom och ta med den hem. (dom fanns inte i Sverige vid den tiden...) En jazzintresserad Luleåbo skildes från $6 med instruktionen att köpa Gerry Mulligans sista plattor...o.s.v. Allteftersom dollarförrådet växte - blev 'shoppinglistan' längre. Det var helt enkelt så 1953 att det fanns massvis med eftertraktade varor i USA - som helt enkelt inte var tillgängliga i Sverige men alla ville ha dem.....
 
Den Stora Dagen - och Bulltofta. En MATS C-47 äntrades, glänsande aluminium på utsidorna - matt olivgrön inuti. Den hade inga säten - utan stansade 'soffor' a la fallskärmsjägare - längs kroppssidorna med ett litet 'dasshål' för varje röv. Vi hade med två gruppledare, en kapten från F8 och en löjtnant från F11 som höll oss i tukt och Herrans Förmaning. Och herregud, kaptenen var influgen på J 29 och löjtnanten hade massvis med 'timmar' på S 31 Spitfire - vi betraktade dem som Gudar!
Färden, gick till Fornebu i Oslo, där tidig lunch och den norska gruppen - likaledes fem 'cadets' och två officerare väntade. Sen bar det av till Rhein-Main Air Force Base i Västtyskland. C-47:an var ju ett amerikanskt militärflygplan - och vi flög mycket lågt jämfört med vad man gör idag. Till vår förtjusning - gick flygningen över Hamburg på bara omkring 800 meters höjd. Förstörelsen, bombruinerna - var helt enkelt otrolig. (jag gissade långt senare - att den delen inte var en tillfällighet) Landning på Rhein-Main AFB - och ögonfröjd för oss Flygpojkar. Basen var enorm.....innan utrullningen var slut hade vi redan 'spottat' B-29:or, F-86 Sabres, F-80's - C-82:or - ögonen rullade på oss av att verkligen s e dessa flygplan som vi bara upplevt på bilder.
 
Övernattning i 'Nissen-huts' - och uppenbarelsen! PX - som betyder Post Exchange......Ett veritabelt varuhus på flygbasen där allting kostade bråkdelar av vad det gjorde i 'allmänna marknaden'. Men var enbart för amerikansk militärpersonal. Och Oss!!!
US Air Force bjöd på sightseeing med bussar i Frankfurt am Main. Staden var fortfarande svårt bombskadad och vi frapperades av hur det hade växt upp hela träd i bombruinernas grushögar. Besök på Zoo m.m. men Frankfurt verkade smutsigt, trött och slitet. Maten i mässhallarna blev en upplevelse för oss - den serverades på stansade rostfria stålbrickor med sex olika 'fack' för olika rätter. Mässpersonalen var alla 'afroamerikaner' och portionerna var enormt tilltagna....inte minst de obligatoriska stekta äggen, dom lades upp ända tills man tog undan brickan :D, men vi noterade det amerikanska slöseriet - de flesta yankees tycktes bara äta mindre än hälften - resten tömdes i sophinkarna utan krus :roll: Man gissar att gödsvinen i Frankfurttrakten snabbt blev feta på de kopiösa matresterna......
 
Japp så blev det då dags för Atlantflygningen - med MATS DC-6:a, riktiga stolar och säkerhetsbälten. Start på e.m. och mot USAF-basen på Azorerna. Dit vid anlände mitt i natten och - det regnade. Språngmarsch mot adminbyggnaden men vi blev alla ordentligt blöta innan vi nådde dit. Givetvis - serverades 'frukost' trots småtimmarna, samma brickor och samma mat som på Rhein-Main! Vi lärde snabbt att amerikanska flygvapnet tydligen bara hade en mycket begränsad matsedel - och att den åts likadan över hela världen...i Tyskland, USA, Japan, Okinawa - precis detsamma. Några kulinariska äventyr, av 'lokal' karaktär - tilltalade tydligen inte dessa amerikaner 8-) Starten i mörker blev av hängglidar-kasta sig ut -typ......fältet låg på en bergsplatå för jag uppfattade att planet rusade över en 'kant' -sen var det hundratals meter ned till havet.
 
Destinationen - var Andrews Air Force Base utanför Washington. Hettan slog emot oss som en vägg! Den fuktiga hetta som är typisk för atlantkustens högsommar och minst av allt lämpad för Flygvapnets korderoj-byxor, präktiga varma blåskjortor med lång ärm och knäppt i halsen med svart slips :roll:. Efter bara minuter - badade vi i svett. Mottagningskommitén för oss svenskars del var Flygattachén och Biträdande Flygattachén i Washington - som bägge var iklädda oklanderliga lätta amerikanska khaki-byxor och skjortor med kort ärm - OKNÄPPTA i halsen...... Vår kapten och löjtnant bara stirrade - om mumlade något om att 'den modellen hade knappast godkänts i Flygstaben....' Det enda som var 'svenskt' var mössorna och axelklaffar med svensk gradbeteckning. Det blev presentation med ställningssteg, handskakning och honnörer.....Flygattachen, en överste skulle senare bli rätt väl känd. Han hette Stig Wennerström :) Så man rörde sig i 'de bästa kretsar'.
 
OK - Andrews AFB och en större Nissen-barack - denna var försedd med ett par sergeanter som inte verkade upplagda för skämt och upptåg :roll: 'Lights out at ten!' lydde ordern... Och den amerikanska trollerilådan.....Coca Cola-automater, luftkonditionering, television - allt grejor som vi aldrig sett i Sverige. Isté, iskaffe - var få tag på växelpengar att prova allt detta överflöd!?
När man ville sträcka på benen hann man bara gå några meter innan en bil eller jeep bromsade upp och erbjöd lift...amerikanerna var antagligen lika nyfikna på oss utlänningar som vi var på dom.
Ögonfröjd i luften, på en närbelägen bana (det fanns massor av banor) höll ett stort gäng Grumman 'Hellcats' på med vad vi fattade var landningsövningar på hangarfartyg; om dom överskjöt 'märket' med mera än 25 meter - drog dom på och gick om.
Washington DC! Sightseeing i bussar....Lincoln Memorial, Jefferson Memorial, Vita Huset (man fick inte gå in), Capitol (man fick gå in) och klättring av alla trappstegen i Washington Monument - det var tungt! Plus mycket mera som jag glömt. Amerikanerna höll ett rasande tempo och vi var dödströtta på kvällarna. Vår gruppledare hade till slut kapitulerat inför värmen och vi tilläts lägga av våra präktiga Flygvapenskjortor och slipsar, och uppträda i regelvidriga vita skjortor med upprullad ärm och utan slips - tack kapten T.!
 
En dag var det flygning :D Ngn flygklubb hade ställt upp med ett par dussin sportflygplan som reläade igenom ett par hundra killar med ngn kvart var i luften. Typfloran var stor - MINST ville man flyga med en Stinson som lastade 6-7 pax på en gång, MEST ville man upp i en av de Stearman PT-17 som deltog i cirkusen. Jag - hade turen att 'få' en Ercoupe, en tvåsitsare där man åkte cabriolet s.a.s. Vi kallades ju 'air cadets' - och piloten tog tydligen för givet att jag kunde flyga 8O så vi hann bara upp på ett par hundra meter när han sa 'you take over'... Det blev Varjags första flyglektion - en försiktig sådan speciellt med så intensiv trafik runtomkring.
Ercoupe'n var känd för att vara 'spinnsäker' d.v.s. mycket svår att få i spinn och över motorbullret frågade jag piloten om detta. 'You try it!' Jag bleknade - 'no you try it' Killen höjde nosen i 45 grader, drog av gasen och släppte ratten (fpl hade rattstyrning) - och sannerligen, Ercoupe'n sänkte snällt nosen utan minsta spinntends - ett mycket stabilt flygplan.
 
Vår kapten och löjtnant hade mumlat lite om frånvaron av trafikledning och dålig trafikdisciplin och efter att jag kommit tillbaka till terra firma, inträffade den enda allvarliga på hela resan.....En Stinson var nära sättning - när en Stearman vars pilot inte kunde se Stinsonplanet under sina stora undervingar - kom snuddande nära att 'landa' på Stinson vinge 8O Det var bara ngn meter som skilde planen åt - när Stearmanpiloten såg planet under honom - drog på fullvarv och klarade skivan.....Det - var nära ögat!
Och den dagen, var den 27:e juli 1953. För på kvällen kom President Eisenhower på TV och meddelade att vapenstillestånd slutits i Panmunjon och Koreakriget var över.
 
Exit Washington....i en C-47 med riktiga stolar, tre mans besättning och skriver och säger sju (7) passagerare! Vi hade hela flygplanet till oss själva! 8O Det kallar jag VIP-behandling....C-47:orna (civila DC-3) kallades ju Dakota under kriget och det passade ju bra när man skall flyga till Syd Dakota.
Denna kom att bli den mest minnesrika flygningen i mitt liv. Efter att vi nått cruising-höjden (låååg - kanske 1000 meter, fpl hade ingen tryckcabin eller syrgas - vilket ger utomordentlig marksikt) blev atmosfären ombord ytterst informell. Killarna i cockpit kom akteröver med mat i små kartonger.... med stekt kall kyckling, sallader och apelsin- och tomatjuice. Det var första gången jag sett eller smakat tomatjuice - något som jag verkligen gillade och som sitter i än. Dom ville 'snacka' och då planet saknade autopilot erbjöds frikostigt sittning i högerstolen där framme 8-) Vi fem flygpojkar fick var sitt halvtimmespass 'vid spakarna' (egentligen halvratt) medan vi mullrade fram över USA's prärier. Speciellt minns jag flygningen över södra delen av Lake Michigan och Chicago och de följande, nästan oändliga vetefälten i Iowa. Vädret var finfint och stämningen mycket hög. Speciellt imponerade blev vi när vi fick förklarat för oss att detta med 7pax i ett egen flygplan, inte var något misstag; 'Vi och flygplanet står till ert förfogande under hela eran vistelse i Syd Dakota' 8O När amerikanarna lägger på gästfrihet baxnar man. Di rika di kan.....
 
Resans mål var Sioux Falls, den största staden i Syd Dakota nära gränsen till Minnesota.
När 'kaparen' meddelade att vi hade en halvtimme kvar dit (det var en c:a sex timmars flygning) ruskades plötsligt vårt flygplan om av våldsamma okända krafter och jag uppfattade något som blixtrade förbi mitt fönster på väg nedåt....
Vi hade fått eskort!
Ett par aluminiumglänsande Mustanger (North American P-51D) - hade 'buzzat' oss och kom nu tillbaka upp - bara för att inta position vid vardera vingspetsen av C-47:an...dom hade halv flaps ute för att komma ned till vår blygsamma flygfart minns jag och tuffingarna i Mustangerna vinkade vänligt.
Det stod SD * ANG på kroppssidorna, 'aha sa vi - ANG är naturligtvis för mustANG' - men det var fel. Det betydde South Dakota Air National Guard och något pampigare mottagande till Syd Dakota kunde vi knappast tänka oss.
OK - Sioux Falls, 60 tusen själar och en mera 'hanterlig' stad för oss lantisar. Mottagningen på flygplatsen kaotisk - fotoblixtar, presentationer, snurrande filmkameror....i hårt tempo och bil till en TV-studio, 'ni skall vara med på TV-nyheterna i kväll'! Skyltfloran var bedövande - reklam, reklam överallt - man såg knappast stan för alla billboards :roll:
 
Snabb dusch, rakning och ombyte innan det bar iväg till Minnehaha Country Club för galamiddag med Civil Air Patrol..... 'Minnehaha' var siouxspråk - och betydde 'Skrattande vattnet'; ha ha-biten var i alla fall lättfattad :D Storartad middag, med tal, musik, dans - och flickor! Dansen - var mest den då populära 'reelen' - en irländsk skuttdans som var oss helt obekant. Vi - kunde bara foxtrot och vals förstås och gjorde vårt bästa med tjejerna. Som var en uppenbarelse.....I kläder och make-up vars elegans saknade motstycke bland svenska tonåringar...faktum var att flickorna såg mycket äldre ut än de var i sådan stass och jag blev förvånad höra att dom var tonåringar som jag själv. 'The Country Club' vaär en amerikansk institution - och representerar noblessen och Minnehaha var en ganska luxuös sådan som imponerade oerhört på oss. Något annat som inte imponerade - var antalet berusade kvinnor..... I motbokens Sverige var detta något nästan okänt - här drack fruntimmerna Dry Martinis och Highballs som vatten och stumlade och tog snedsteg och sluddrade på målet utan ringaste skam.....Vi svenskar blev uppbjudna till dans av flera av dessa ginlampor - men fungerade mest som stagmaster i hångelhas på samlags avstånd :roll: Alkohol serverades vi inte - vi var underåriga liksom de amerikansk tonsårsflickorna, 'spritåldern' var strängt satt vid 21 år!
 
En annan 'första' - var Bingo, ett spel vi aldrig hört talas om. Fick bingobrickor gratis förstås - och virrig förklaring av reglerna. När jag i en omgång tyckte att jag fått kombinationen rätt - sade jag Bingo! Det blev åskliknande applåder....Men jäntan som satt bredvid mig kikade och sa att 'that won't work' :(
Vilket snabbt bekräftades av spelledaren, följt av en ytterst 'tunn applåd' :roll: Och en Varjag som var morotsröd i ansiktet. Det blev ännu en mycket sen kväll = tidig morgon.....en av killarna i gruppen skrev vykort hem 'vi är så trötta att vi behöver svenska tändstickor för att hålla ögonen öppna. Dom amerikanska är av papper och håller inte så här sent på natten...' :lol:
Sioux Falls hade inte så mycket av sightseeing att erbjuda - vi kördes till ett 'fläskpackeri' - som var ett av de största i Mellanvästern. Helt enkelt ett slakteri - där jag f.f.g. fick åse själva slakten :roll: Inte speciellt uppbyggligt men lärorikt...om amerikansk fart; 'dom här levande grisarna - kommer ikväll att vara kokade och på burk!' 8O
Det var antagligen läckerheter som Spam - det handlade om. Inte blev man vegetarian på kuppen - men kunskap om verkligheterna om vad som händer i ett slakteri är nog ganska nyttig för alla.
Sen blev det högtidlig 'presentation' av en gåva - till den svenska gruppen. Någon religiös församling (varav det fanns MÅNGA i Syd Dakota!) hade skänkt en svensk praktbibel att presenteras till oss. Den var minsann inga dåliga grejor....en sån där femkilospjäs - 60x30x10 centimeter och med massvis av fina tuschteckningar, kopparstick och annat på - jag minns inte, men kanske tusen sidor. Verket var från tidigt 1800-tal och man 'trodde' att det kommit från Minnesota där tiotusentals svenskar slagit sig ned. Den hade vackra mässingsbeslag och var sannerligen ett 'praktverk'. Mera minns jag inte om den. Utom att den skulle skänkas till Riksantikvarieämbetet vid hemkomsten. I samband med bibelgåvan blev det också nödvändigt med ett kyrkobesök - där vi lyssnade till Herrans Ord och svettades ymnigt - innan vi släpptes ut på kyrkbacken att introduceras till 'församlingen'. Lite krystat för min del - men kall Coca Cola gratis - hjälpte upp prövningen :)
 
Aftonen - och ett 'Garden Party' i ngn parkanläggning där aftonens 'clou' - var en underskön 'indianprinsessa' i de snyggaste buckskins med fransar - jag någonsin sett! Prinsessan kom dit, enbart av 'dekorativa skäl' - och försvann alltför fort :x - jäklar - henne, hade man minsann velat 'snack upp' :D
Syd Dakota var (är?) en agrarstat och den huvudsakliga skörden var 'prärieguld' - majs! (eller Corn som det heter på engelska) Kopiösa mängder av majs på millioner tunnland av pannkaksplatta prärier. Från bil hade man knappast ngn utsikt....det var majsfält vart man såg. I staden Mitchell, finns ett 'Majspalats' som byggs om, nästan helt klätt med majskolvar innan och utan - varje år! Det såg ut som som något ur en sagobok eller Disneyland långt innan Disneyland var påtänkt. Och inne i den stora lokalen kunde man äta majsanrättningar i kubik....(om det fanns 'stuvad majs' - minns jag inte men det förefaller troligt) och köpa souvenirer gjorda av majs och majskolvar där fantasin saknade gränser i form och färg. Bara utbudet av majspipor (a la General MacArthur) i alla storlekar kunde ha fyllt en mindre butik! Vår pålitliga C-47:a flög oss västerut - till Rapid City och möte med Strategic Air Command. SAC var flygvapnets bart huggande svärd med mottot 'Peace is our Profession' ( :roll: ) eller 'Fred är vårt Yrke'.
Men fredligt - var det minsann inte på Ellsworth's Air Force Base där vi förevisades 28th Bomb Wing utrustad med världens största bombplan Convair B-36 'Peacemaker'.. Sexmotoriga giganter vars uppgift i händelse av krig var att göra Sovjetunionen självlysande med sina atombomber. 'Security' på basen var enorm - överallt var det skyltar med 'No Go' och 'Endast Auktoriserad Personal'. Vi fick inte klättra upp i planen och kika inuti - men traska runt dem och titta - det fick vi. Bombschakten var kolossala och vår svenska kapten anmärkte att di däringa atombomberna måste vara stora och tunga grejor att döma at upphängningsanordningarna.
'Har ni atombomber här?'
'Yes ssirr'!
' Kan vi få se en??'
'No ssirr...Classified' Jag bör tillägga att vi denna tid hade uttrycket kärnvapen ännu ej slagit igenom - de kallades helt enkelt atombomber.
Så någon atombomb fick jag aldrig se....
 
Well, i Rapid City som paa ett par platser tidigare - bodde vi privat. Jag hade turen inackorderas hos en familj dar baade pappa och son - var CAP-medlemmar. Sonen var ett par aar yngre an jag men hade eget rum, eget fotolabb i huset, korkort och egen bil! Det sista var 'haeftigt' som man sager i Sverige idag.....'nej' sa han 'det flesta av mina kompisar har bilar ocksaa....' (korkortsaaldern - var 15 aar!) V.s.b.- som det hette i geometrin....kvicka telefonsamtal- och ett 'bilgaeng' trummades ihop till 'a meeting' paa ngn sundae-bar i stan. Det visade sig att alla mina fyra gruppkamrater - ocksaa bodde hos killar tillhorande 'bilganget'. Vi - saag ut som faagelholkar! Egna bilar!? Kom ihaag att 1953 i Sverige var det bara 'rikt folk' som hade bil - alla andra hade just borjat lukta paa moped- och motorcykelaaldern! Deras bilar, vad jag minns - var alla av efterkrigsmodell.....1946-48 aarsmodeller - min kille hade en Buick 1948... Vi ville ju absolut veta hur mycket deras bilar kostat - forklarande att en bil hemma i Sverige var ett, hart nar ouppnaaeligt maal for oss....Jag minns klart att hans Buick hade kostat $75! En annan kille hade en Plymouth Convertable ('med lite bucklor...') som kostat $40 8O. Vaara hakor hangde paa brosten.....
 
En annan bonus var killens fotolaboratorium.....jag hade maanga rullar film (svartvit 6x6cm saa klart 1953) och redan borjat oroa mig for framkallningskostnaderna hemma i Sverige..... :roll:
'No problem' - ge dom till mig! Nasta dag hade jag alltsammans framkallat, kopierat - och flera forstoringar :D . Hans rara mamma - hade last ngnstans att svenskar aat havregrynsgrot till frukost. Och som en speciell raritet - kokat 'oat-meal porridge' till mig...'saa du kan kanna dig lite hemma... :) ' En STOR gryta! Jag har alltid avskytt havregrynsgrot.....men vad gor man? Sonen tog pliktskyldigast en liten klick - jag, fick en valdig portion. Nar jag straevat igenom den - 'vill du ha mer?' - och innan jag hann svara landade ytterligare en valdig slev i tallriken :roll: 'En Svensk Tiger' som bekant - :wink: hur jag fick i mig den minns jag inte...men en ambassador for Sverige maaste ju gora sin plikt.
Nar jag fraagade sonen vad jag var skyldig for fotojobbet och materialet; 'Du ar inte skyldig mig en sekin - du aat upp den dar forfarliga groten i morse - annars hade jag varit tvungen ata halften av skiten.....' :lol:
 
Black Hills, South Dakota och det imponerande Mount Rushmore-monumentet. Vi aakte dit i USAF-buss....landskapet i Black Hills paaminde mycket om Sverige....barrskog, myrstackar och moranterrang. Sjalva monumenet - fyra presidenters huvuden utmejslade ur graaberget - AR oerhort imponerande. Det tog c:a 400 mannar med dynamit ned till stenhackor och slipmaskiner elva aar, att skapa konstverket. Ansiktena ar omkring 18 meter hoga forestaller fr.v. presidenterna Washington, Jefferson, (Theodore) Roosevelt och Lincoln.
All ara till egypterna och deras kollossalstatyer - men annu om en million aar, kommer det att vara mojligt att puzzla ihop anletsdragen av dessa amerikanska presidenter. Ett verkligt 'varaktigt' monument som for framtiden bevarar minnet av the United States of America.
Flyg med C-47:a igen - norr om Black Hills ligger ett sareget omraade kallat 'Badlands'. Som framgaar av bilderna - ar detta inte latt framkomligt till fots eller bil....men en fantastiskt upplevelse fraan 500 meters hojd paa 'sightseeing'!
Darefter - vandes nosen mot New York och Dakotaaventyret var slut.
 
Ar du tankelasare? (Angående förfrågan om bilder från redan; A/N) Jo det stammer bra det. Utom nagra dussin svartvita 'positiv' inklistrade i ett album :roll: - men Herregud, det ar femtiosex aar sedan! EN bra en som finns i albumet - ar en forstoring av 'Mustang vid vingspetsen' p.v.t. Sioux Falls dock :P
Tack for C-47:an forresten...
Jag har pratat lite om bussarna vi aakte i - dessa var undantagslost tillhoriga USAF, maalade mellanblaatt och av maerket 'International'. Dom var ytterst enkelt inredda - som billiga skolbussar. Vi motte dem paa Rhein-Main, Azorerna, Washington - overallt....standardtyp... En kul sak jag maaste beratta - ar kordisciplinen hos de, mest afroamerikanska, chaufforerna. Det fanns naagon trafikregel om jarnvagskorsningar och - deras korsning som fick oss att skratta.....men som foljdes mannagrant och utan minsta leende av USAF-chaufforerna....
1) Bussen stannar 2) Motorn slaas av 3) Dorren (reglerad av mekanisk vinkelhavarm av chaufforen) oppnas 4) Skjutfonstret till vanster om chaufforen oppnas 5) Han lyssnar till till hoger.... 6) Han lyssnar till vanster - genom fonstret... 7) Han startar motorn... 8) Han kor over korsningen... 9) Han stanger dorren... 10) han stanger fonstret
Vi ar paa vag igen! :lol:
 
Oavsett hur hett det var - kordes aldrig bussarna med oppen dorr...paa luftkonditionering - var inte en tanke :roll:
....resan fortsatte till New York - och supercentrala Hotel Astor vid Times Square. Dar, som jag tidigare berattat - den amerikanske utrikesministern fick traffa Varjag :lol: Ny amerikansk virvelvind, FN-skyskrapan - Empire State Building - broar, skyskrapor, platser och namn - det blev for mycket att 'ta in' vid det laget.... Vi var mest intresserade av att 'shoppa paa Broadway' med vaara aaterstaaende dollars. Bast minns jag reklamskylten for Camel-cigaretter, som blaaste rokringar tvars over gatan utanfor hotellfonstret....
Kopte rekvirerad plastkortlek, Gerry Mulligan-plattor, modellbyggsatser aldrig horda om hemma....m.m. m.m..... Varuutbudet fick lilla Luleaa att se ut som Duvemaala och vi alla delade en stark kansla av efterblivenhet i jamforelse med USA- som 'mellan skaal och vaegg' - kladdes i ord daa och daa...det bjod emot att erkanna det men sanningen var saa uppenbar att vi maaste prata om den.
 
Den sista kvallen - var 'fri' - inga arrangemang. Jag hade en mormors syster som bodde i New York och med stranga order att kontakta henne (hon visste naturligtvis att jag var dar...) ringde jag henne.....Det blev blixtavhamtning, laang bilfard till hennes hem - dar hela den avlagsna slakten vantade. Presentationer till ett dussin manniskor vars relation och namn jag knappast uppfattade. Jag var 'unik' .... ingen fraan de svenska delarna av slakten hade naagonsin besokt USA tidigare. Inget var for bra for en....alla maanade om mig - jag hann bara besvara faa av de maanga fraagor de stallde mig, innan det vars dags for bilfarden tillbaka till Astor.
Det undslapp mig hur snaalt tilltagen den $-dollartilldelning var som vi faatt..... 'Good Heavens - how much do you need??? - give him $200!' Jag forklarade blygt att det var for sent - vi flyger ut imorgon och jag kan inte handla mera i alla fall.....Suck
Hemresan antraddes i en MATS C-97 Stratocruiser - det storsta flygplan vi alla naagonsin satt vaar fot ombord paa.... och destinationen - var inte Sverige - utan Paris! Det var namligen saa att den franska gruppen (som varit i New Mexico) hade blivit saa imponerade att de meddelat Republiken att har faar Frankrike 'laegga paa naagot' for att balansera intrycken.....och inbjod alla de europeiska grupperna till ett par dagar i Paris fore slutlig hemresa. (Till och med engelsmaennen - accepterade fast dom fick ta en omvag :lol: )
 
Naagon timme efter starten fraan New York - raakade vi in det varsta aaskvader jag naagonsin flugit igenom. :roll: Blixtarna stod 'som spon i backen' och 'elektricitet' vandrade som maskar paa vingarna. Turbulensen var oerhord och vi kastades omkring som en lekboll i det upprorda lufthavet. C-97:an hade samma laanga smala vingar som dess halvsyster - B-29 och man saag genom fonstret hur dom 'flaxade' som faagelvingar i turbulensen.....8O Till och med vaar kapten och lojtnant saag lite oroliga ut.....
Men Boeing's tekniker hade tydligen raknat ratt i sina kalkylker - for vi kom genom stormen utan vingbrott. Det - var den forsta gaangen jag verkligen varit skitradd under en flygning......
Next, 'gay Paris'.
...och utan halster ar det dags avsluta denna (alltfor) laanga foljetong;
 
Som jag skrev i foregaaende - post - ville minsann nu den franska 'Fjarde Republiken' visa lejonklon efter all den amerikanska gastfriheten. En mycket valkommen och och ovantad clou paa resan som vi alla saag fram emot med stora forvantningar. Vi landade pa Le Bourget - och amerikanerna glomde inte paapeka att det var har - som amerikanen Charles Lindberg hade landat med sitt enmotoriga Ryanflygplan efter den forsta direktflygningen USA - Europa anno 1927! Jag minns inte mycket av ankomsten - vi landade paa kvallen. Men den 'amerikanska ordningen och effektiviteten - byttes omedelbart mot fransk villervalla....Passkontroll och 'formaliteter' tog en evig tid och det var 'smaatimmar' innan vi bussades till vaar logering. Alla europeiska grupperna - vi var omkring 90 man - anvisades en gymnastiksal. I vad vi senare upptackte var en flickskola. (men utan flickorna som var paa sommarlov.... :roll: )
 
Faeltsangar - med grasfyllda madrasspaasar - var uppstallda....bagage forvarades paa golvet bredvid sangen....filtar och kuddar utdelades av en saan dar fransos i 'kepi' - lakan var tydligen okanda i Fjarde Republiken :)
Men, vi var ju dodstrotta och fann att svenska, portugisiska och turkiska snarkningar - lat precis likadana :lol:
Frukosten - i 'flickornas matsal' - blev en sensation...dom serverade rodvin till frukost!(middag och kvall :) ) Brodet - i meterlangder, var jattegott! Resten, ja resten.... vad ovrigt serverades minns jag mycket val......och det beromda 'franska koket' imponerade inte. Hemligheten med den s.k. 'franska kokkonsten' ar att ha hittat paa femtusen olika namn for kalops! Som alla smakar precis lika, innehaaller samma saker och paa naagot obegripligt satt - naatt varldsrykte... :P
Virvelvind sightseeing i Paris.....upp i 'fiffeltornet', Sacre Ceur, Notre Dame, La Louvre..... Mitt bestaaende minne av Paris 1953 var att ALLT...alla dessa paradbyggader, ja hela stan - var morkgraa! Traakig farg -daa jag senare sett ett 'renputsat' Paris - men 1953 var det elandigt.....biltrafiken bestod till stor del av underliga trehjuliga 'lastbilar', bussar som var jamnaariga med mig eller aldre - och en uppenbar fattigdom som fick gamla Sverige att se ut som ett dromland! (kanske en poang for Folkhemmet i alla fall :roll: )
 
Vid kordes till slottet i Versailles! Paa kvallen - en magnifik 'ljud och ljus-show' om slottets och Frankrikes historia. Naturligtvis paa franska - men nar showen visade giljotiner (som gick som symaskinsnaalar :lol: ) visste vi i alla fall precis var, i historien vi befann oss....
Hojdpunkten - som 'la belle France' ville visa upp - var naturligtvis dambrost! Vi bevistade 'Folies Bergere' dar en magnifik 'show' exponerade mera av den varan - an jag naagonsin sett, tidigare eller senare.....man erinrar sig killen som aakte till Olympiaden for att han ville se '100 meter dambrost'...... Well det fick vi - utan Olympiad :)
http://en.wikipedia.org/wiki/Folies_Berg%C3%A8re
M.A.T.S. tog oss hem till Bromma - dar Varjagen smugglade 'kontraband' till kungariket Sverige - men glomde sitt pass i en telefonkiosk (for att underatta om lycklig hemkomst till foraldraskapet naturligtvis)......
Sen, ja sen blev det Statens Jarnvagar, den s.k. 'Nordpilen' - hem till Luleaa igen.....(ingen sovvagn - militarbiljett!) passet - kom paa posten fraan tullen i Bromma - naagon vanlig sjal hade hittat och lamnat in det.... :oops:
Stor pressmottagning i Luleaa - av Norrbottens-Kuriren. En mera dampad av Norrlandska Socialdemokraten.....'Norrskensflamman' brydde sig inte - men hedrade mig med de korta orden att 'Amerika har faatt en ny agent i Luleaa....' :P .....'Flamman' - hade alldeles ratt!
[På förfrågan om preskriberat brott] Jodå - det brottet är längesedan preskriberat. (Även om innhav av kontrabandet - ännu femtiosex år senare i Sverige är Majestätsbrott :roll: )
Här i alla fall förklaringen; vi besökte en liten stad, Yankton - vid Missourifloden i allra sydöstligaste Syd Dakota. Värdarna inkluderade en 'Game Warden' (=jägmästare) och jag och en annan Flygpojke åkte i hans bil.
I bilen - fanns ett gevärs-ställ! I stället stod en M1 'US Carbine' och på det hängde en Luger i ett 'US'-märkt axelhölster 8O Vi hade tidigare på dagen traskat förbi en pantbank i Yankton - där skyltfönstret [b]var en vapensamling[b].
Stannat, stirrat - revolvrar, pistoler i dussintal - igen, föll hakorna och sju svenska fågelholkar fick lära att 'det var bara gå in och köpa...' Licens?? - vad är det för nåt???
Vår fascinering av US-karbinen och pistolen, undgick inte jägmästaren/chauffören - så han sa helt vänligt, 'would you like to have a shot?' 'yes....' hickade vi..
Vi körde över Missouri på en bro - och befann oss i Nebraska....där jägmästaren kände till en lämplig plats för lite skjutövningar i terrängen....Alla bilarna stannade, US Carbinen tons ut och skjutövningarna inleddes i en liten ravin.
Alla Flygpojkarna fick skjuta - men Herr Jägmästaren uppfattade snabbt att Varjag var den enda som tidigare umgåtts med skjutvapen....
Morgonen därpå vid 'avskedet' från Yankton kommer jägmästaren fram till oss och säger; 'Jag vill ge en present till er svenska pojkar'- går fram till mig och - överräcker Lugerpistolen i sitt hölster....' har sett att Du - vet någonting om skjutvapen, så Du skall ha den....'
Jag blev stum. Stumma blev även en svensk kapten, löjtnant och fyra andra Flygpojkar.....
En officiell gåva - till en svensk delegation - kunde naturligtvis inte nekas. När vi kom till Bromma och det frågades 'något att förtulla?' - svarade bara officerarna att 'det får pojkarna själva redogöra för. Det fanns lojalitet på den tiden !
submitted by JonathanRL to sweden [link] [comments]